"Glömska Ligan" Expeditionsrapport från Sista Solen, Jan 28 | AD&D 1e BTB

 Del 1: Upptäcka staden

Vi började i staden Primavi eller nåt, minns inte riktigt vad den hette. Jag träffade på Sam och våra andra vänner och vår gamla vän Rufus. Oohhh som jag har smakat, jag menar saknat honom. Vi fick en fin återföreningstid tillsammans. Men tillbaks till det viktiga; Sam hade ett möte med kungen i staden, som kallades för technocrat eller autokrat? det va nåt sånt konstigt, varför kallar de inte honom bara kung? Hur som helst, när vi kom till entrén hade jag väldigt svårt att hålla mig för skratt, vi träffade på några vakter (töntar) som hade jättelånga spetsiga hattar på sig. Det där är väl extremt opraktiskt i strid? De tog oss igenom entrén till några ödlor som vi skulle sätta oss på. Efter att vi satte oss på ödlorna började de klättra uppför väggarna genom gångar och korridorer som man aldrig hade kunnat ta sig igenom. Ändå ett respektingivande system måste jag säga. Men jag ogillar ödlornas fjäll starkt, det påminner mig om den stora basilisken som nästan utrota oss (*que vietnam flashbacks)... 

Men tillbaks till verkligheten. Efter att ha glömt bort mig själv i tiden så var vi plötsligt i ett stort rum med en stor tron i mitten. Den kanske var 4-5 meter upp i luften och uppe på det var ett par trappor som ledde till själva tronen. Vi började höra fotsteg, click, clack, click, clack, det låter som trätofflor? Efter ett tag kommer det in en lång man, kanske 4-5 meter lång. Hans nedre del var lång och han hade en lång överkropp också. Han var en intressant man, tydligen var det nånting av trä som han gick på eller något liknande som gjorde honom så lång. Opraktiskt, skulle aldrig funka i strid, men som jag förstod från mina kamrater var han en magiker. En trevlig överraskning var att han hade 8000 guldmynt, 3 gruvor och mark där det har stått en byggnad i staden som vi tydligen har ärvt från den gamla glömska ligan för 800 år sen. Har glömska ligan funnits så länge? Det har jag glömt bort redan…

Hur som helst, efter att ha gått igenom det tråkiga och kollat alla pappor och såna nördgrejer som Sam och Ulric gillar så tog en spetshattad man med långa trädojor oss till en förfallen byggnad som vi ägde. Inte så konstigt att den är i det skicket om ingen har tagit hand om den i 800 år. Det var några handelsmän som utnyttjade den som lager och dylikt. Sam snackade med dom men inget hände, vi skulle tydligen avvakta? Det va nåt gäng som höll på i trakten och tydligen skulle vi va lite försiktiga? Fegisar, det är vår ägodel. Men smarthjärnorna får sköta detta, jag orkade inte bry mig. Vi fick även tillgång till en bank där vi kan ha våra pengar. Sedan hyrde vi lite män för vi hade tänkt att gå tillbaka till hålan och köpte lite ny rustning och vapen.

Del 2: Tillbaka till hålan

Hålan! Som jag har saknat dig. Efter att ha gjort oss redo på förnödenheter och manskap började vi bege oss in i hålan. Vi bestämde oss för att leta efter hemliga gångar idag, vilket jag tyckte var en bra plan, vi har nog missat en del känns det som. Jag stod längst fram och eftersom vi inte var så många denna gång fick även Leif min polare stå längst fram. Han ville ta täten vilket var respektingivande. Herr Kennet fick också stå längst fram. Det är så pinsamt. Att mina fega följeslagare vågar sätta en enarmad präst av guden Annomar (Ra) längst fram när vi ska utforska hålan. De borde skämmas, sådana fegisar. 

Efter att vi hade gått ett tag kom vi till en ny korridor. Vi märkte att den gick till det rummet där vi slogs mot masken. Det va lite lustigt, för jag minns det som en stor brinnande mask (alltså en sån man har på sig), men mina kamrater minns det som en brinnande stor daggmask? 

Väldigt udda hur minnet kan svika så tycker jag. Men en sak jag minns tydligt var att jag och herr Kennet i princip tog kål på den själva medans de andra kollade på (Ulric blev ju medvetslös haha…)

Vi började leta efter hemliga gångar där vi tror fanns ett tomrum, men efter ett långt sökande var vi säkra på att inget fanns där. Ett tag så vilade vi och det kom ett flaxande från en dörr till söder, mitt blod började rusa men vår gud (Anomar, Ra) hade bestämt sig att strid inte behövdes denna gång och ljudet försvann. Vår kartnörd började leda oss igenom massa dörrar och gångar ner till andra våningen där vi stötte på några söta katter (av en färg som inte var svart, phew ingen otur) vid kittel rummet. Vi träffade även på några fjäderklädda män med bronsliknande hud (de galningarna som vi träffade på förut, fast dessa hade fjädrar). De verkade dock mer välsinnade. Jag pratade lite med dom, tyckte det va konstigt med fjädrar, då frågade han varför jag bar tyg? jag bär inte tyg, jag bär stål, dumma fjäderman. Inte så konstigt att man blir lite dum här nere utan Anomar(Ra)s ljus. Jag försökte ta reda på mer av dom, de bodde tydligen några våningar ner och precis när ja skulle fråga om mer ropade en av mina kamrater: “Vi går hit så går ni dit” alldeles förskräckt. Fegisar. Har de inte lärt sig att mina muskler kommer skydda dom? Fjädermännen begav sig tillbaka den väg den kom ifrån och vi fortsatte också. 

Vi gick igenom lite korridorer och gångar. Vår nya kartman (herr Kennet kände inte för det idag, jag förstår honom, det känns så oerhört komplicerat tycker jag) tyckte att kartan kändes lite konstig? Men efter att tag bestämde han sig att vi skulle leta efter hemliga dörrar i en liten yta och ser man på, vi hittade en hemlig gång! Bra jobbat kamrat! Vi gick upp en trappa och där började vi känna på stenen och märkte att det va en hemlig dörr. Vår tjuv började försöka lirka upp den men misslyckades. Vi bestämde oss, jag och Leif, för att försöka forcera upp den. Det skulle krävas extremt mycket styrka, men vi gör vårt bästa! Där jag misslyckades presterade Leif, med en ofantlig styrka som min broder besitter lyckades han forcera upp den! När vi började lysa in i det nya rummet märkte vi att det fanns en konstig skugga på en humanoid med ett schakalhuvud. Jag börjar genast tänka på dödsguden Anubis. Vi gick in och försökte känna där denna eteriska varelse skulle kunna vara, men inget. Herr Kennet försökte sig på en besvärjelse “Vända odöda”, men inget hände. Våra magiska föremål kunde inte heller ta på den. Vi blev lite rädda, men bestämde oss för att fortsätta vidare. 

Jag forcerade mig igenom några portar (ingen biggie) med ett tecken av en ank på som symboliserar liv. Vi hittade ett stort rektangulärt objekt, cirka 4 meter brett. Kan det vara en kista? En sarkofag? Vi vet inte. Den hade en ank ingraverad i sig. Betyder det att en levande begravd ligger här? Vår tjuv var oerhört modig och vågade en titt in, eftersom den va öppnad på glänt. Där inne hittade han en silvrig ank. Efteråt fortsatte vi igenom en till dörr där vi hittade en stor lysande bagge som vi enkelt dödade. Den vaktade en skatt på 250 guld. Bättre än ingenting. Efteråt bestämde vi oss för att gå ut från hålan och tillbaka till ljuset då vi kände att vi hade gjort allt för nu denna expedition. Mitt svärd fick inte känna av stridens hetta denna gång, så jag är oerhört besviken, men nästa gång hoppas jag på stordåd och magnifika strider!

Sessionsrapport Av: Targamesh 'Lill Mage', Fighter 3

Expeditionsrapport Jan 20 | AD&D 1e BTB

 Mycket har hänt de senaste dagarna, vi har fått reda på att vi är från denna världen. Kyrkan i staden har haft visioner om våran präst Kenneth mer än så vet jag inte. Kenneth fick en gåva av prästerna i kyrkan, han fick en lampa som aldrig slutar att lysa. 

Det var dags för att åka ner i dungeonen igen. Idag skulle vi gå djupare ner och utplåna en orkklan för deras skatter. När vi var nere dungeonen ledde en annan ork vägen till de andra orkernas bas, på vägen berättade orken Antonio om en osynlig labyrint. 

Planeringen tog en lång tid, alla var inte enade över hur vi skulle ta ut orkerna, tillslut kom vi fram vi står i en C formation runt dörren och tvingade dem till att springa till oss genom att kasta projektiler. Targamesh sparkade upp dörren och vi upptäckte att en dörr var öppen, vi antog att en del av orkerna sprang runt om för att flankera. Vi tog ut orkerna i rummet och då resten var uppdelade var det en enkel vinst för oss. 

Vi gick vidare till ett rum som orkerna barrikerade från andra sidan, den mäktiga Targamesh är trött på dessa stängda dörrar och sparkar upp dörren, dörren flyger av och orkerna ser förskräckta ut medans de ser detta. Orkernas ledare inspirerade dem till att fortsätta kriga in i döden men det var över för dem. Vi hade strategiskt övertag med att ha backat in dom i ett hörn, vi kunde enkelt bombardera dem med pilar då dem stod i en återvändsgränd och inte kunde försvara sig själva. 

Vi utforskar rummet och vi hittar en del guld men även deras ledares magiska svärd. Under tiden går Vanya iväg från partiet och allt vi hör är ett skrik, jag springer emot skriket och jag ser vanya ligga på marken med tre orker, däribland dom står Antonio. Vi har blivit lurade till att ta ut deras fiender och sedan huggna i ryggen. Jag gör mitt bästa för att distrahera dem så att resten av våra kompanjoner hinner ikapp men det är försent. 

Resten av tiden i dungeonen letade vi efter vanyas kidnappare, när vi hittar Antonio och hans vänners läger ser vi vanyas styckade kropp rotera över grillen.

Sessionsrapport av: Aldin

Expiditionsrapport från Sista Solen Jan 16 | AD&D 1e BTB

Ett par dagar har gått sedan vi var senast i dungeonen. Vi har inte tillgång till våra rikedomar i banken och våra resurser håller på att ta slut. Vårt enda val tills vi lyckas att hitta en väg tillbak till vår värld är att återvända till dungeonen för att kunna livnära oss. 

Vi var färre än förra gången, magikern don Anciovi och Sam återvände alldeles för skadade och behövde vila i en vecka till förens de var redo att äventyra igen. 

Jag och den andra alven tog täten. Människor är alldeles för klumpiga och högljudda, vi två kunde överraska fienden enkelt. Vi smög oss på tolv orker som vilade i ett rum. Den andra alven använde sig utav svartkonst för att söva ner åtta utav dem medans jag sköt två miss kalkylerade skott och missade de resterande fyra orkerna.

Det var några äventyrare som tjafsade emot några gula stora vättar, argumentet blev våldsamt och de mördade en utav dem medans de andra vättarna flydde. Jag fick en bok och penna av dessa äventyrare för att anteckna deras “hjältedåd” som att skjuta råttor, slå ihjäl kaniner, vandalisera varelsernas hem och stjäla deras skatter samt att terrorisera deras betjänt. Dem betalade bra så jag accepterade jobbet. 

Det var inte mycket som skedde under detta äventyr, vi utforskade mest. Äventyrarna är kraftfulla jag förstår inte varför de inte gick ner till djupare nivåer av dungeonen, de skulle säkert ha hittat mer skatter där än vad de fick från att terrorisera och plundra de oskyldiga varelsers hem som bor i dungeonen. Vi gick runt där i ungefär sex timmar, det var inte mycket vi hittade. Ett par krossade statyer, lite monster här och där men däremot hittade vi en del skatter, Alven Elvelina upptäckte en gömd dörr där vi hittade en säck med 250 guld och 100 platinum.

Vi kom fram till ett rum med en stängd dörr, Elvelina klarade inte av att dyrka upp låset så Targamesh, krigaren sparkade upp dörren. Smällen väckte upp ett kraftfullt eld monster, tappert slogs riddaren Ulric, prästen Kennet och Targamesh mot det här monstret. Ulric klarade inte av eld monstrets hetta och svimmade, Targamesh blev rasande och lyckades få in ett ordentlig hugg med sitt magiska svärd och dräpte monstret. Dessa äventyrare riskerade sina liv för enbart 250 mer guld. Vi bestämde oss för att bege oss tillbaka för att återhämta oss och försöka igen om ett par dagar.

Expeditionsrapport från Sista Solen Jan 14 | AD&D 1e BTB

 Den här Diger ska ha hittat en dörr i hans lya, efter att mitt party argumenterade och grät över vad de skulle göra tröttnade jag och puttade in Ove därefter gick vi alla in. Det var en lång korridor jag minns inte hur långt vi gick, det kändes som år. Till sist ser vi äntligen slutet. det är ett rum med flertals speglar i, det verkar som speglarna är portaler och vi gick igenom en för att komma hit. Alla verkar förändrade efter resan hälften utav oss försvann innan vi anlände till detta finurliga rum, vad är det här för något? Är vi kvar i samma värld? 

Vi bestämmer oss för att gå österut där vi stoppas av en dörr, Targamesh försöker sparka upp den men misslyckas helt. Varför har man alla dom musklerna om man inte kan använda dom? Enkelt sparkar jag upp dörren och vi möts utav gryntande, därefter möts vi utav orker. Det var en främmande plats, dessutom var orkerna vi har stött på innan har inte varit några att underskatta. Mina kompanjoner tog ut en del av dom, det var en massaker orkerna hade inte en chans emot oss. De som var kvar bestämde jag mig för att ta till fånga med min magi, därefter fick vi lära oss att dessa varken pratar vårat språk eller vätte. De släppte sina vapen och satte sig ner, gav de upp? Eftersom de inte har någon värde för oss och vi vill inte vända ryggen till fientliga monster bestämde vi oss för att bränna dem. Det gillade sune. En snabb glans över rummet visade att det var tomt, det verkar inte heller finnas någon utväg i närheten. Vi bestämde oss för att utforska vidare det är något som inte stämmer här. 

Vi kom fram till en öppning, krigaren Ulric lyssnade noggrant och kunde höra ljud djupare in i korridoren. Han hörde något otäckt fnissande längre in, Cleriken Kennet gjorde sig äntligen användbar och använde en av sina mirakel för att förvandla en sten till ljus. Vi kastade in ljuset djupare in i korridoren och där stod det sex fladdermös män lika stora som en alv, de verkade röra om någon slags gryta. Fyllda med adrenalin sedan innan bestämde vi oss för att attackera, det var antingen vi eller dem. Ulric och Targamesh och handelskvinnan Sam stod redo med pilbågar, de avlossade sina pilar och fick död på 3 utav dom. Med hjälp utav Sune sköt jag ner en av dessa flygande bestar med min magi. Kennet tar död på ännu en av fladder mössen och resten flyr. 

Vi gick djupare in i korridoren och inspekterade grytan. Det verkade vara mat, var fladdermössen intelligenta varelser? Trötta efter kamperna gick vi vidare tills vi hamnade i en återvändsgränd där vi bestämde oss för att vila. Tjuven Kuni Gunda fick för sig att det finns en hemlig dörr i återvändsgränden men lyckas inte att hitta den. 

Efter vilopausen går vi vidare därifrån tills vi ser en stor öppning med ett skrattade ansikte ovan på. Kennet gick först och inte långt senare hörde vi ett skrik, han hade trampat rätt in i en fälla och blivit förgiftad. Tack vare hans mirakel kunde han fördröja giftet och det gav oss tid för att hitta ut. 

Sam observerade att fladdermössen lagade mat men det fanns ingen rök, det måste finnas en öppning i närheten som röken tog sig ut ur. Jag slickade mina fingrar och kände efter drag, det kom från österut. Påvägen dit talade Sune med mig, dessa dagar pratade han inte mycked med någon annan. I ett rum hittar vi en spricka på taket där vi misstänkte röken har tagit sig ut genom. Det var en tunnt tak Targamesh skulle lätt kunna bryta sig igenom, vi hade fel. Lyckligtvist var Ulric stark nog att slå hål genom sprickan och vi såg äntligen dagsljus.

Efter vi tog oss ut genom grottan såg vi en ny norrut, vi skyndade oss dit för att hitta ett botemedel åt Kennet. När vi anlände såg vi att det var en liten by, de hade inte mycket. Kennet som fortfarande var pigg och glad tack vare sina mirakel lyckades få tag på en gammal cleric som arbetade som läkare. 

Efter vi ställde frågor till byborna och pratade med baronen kom vi fram till att dessa dyrkar andra gudar än oss, är vi kvar i samma värld? Vi får även reda på att det var en man klädd i rött troligtvist en magiker som kan ligga bakom det här.

Svaret till våra frågor finns säkerligen i dungeonen, därför bestämde vi oss för att åka tillbaks efter vi vilade en dag. Vi bestämde oss för att fortsätta där vi lämnade och fortsatte djupare in. 

Vi kom fram till ett rum och när vi öppnade det satt tre skadade orker i ett rum och åt en av fladdermus männen. Jag provade prata vätte med dem och de svarade, jag fick reda på att ledaren av de tre heter Antonio och detta är vad som är kvar av deras stamm som blev utplånad av en rivaliserande stamm i grottan. Vi erbjuder Antonio hämnd i utbyte mot skatterna som finns i den andra stammens lya vilket han går med på.

Medans han leder oss till dom träffas vi på ett par fientliga, arga, röda och nakna som attackerar. Detta var inte värd min tid, jag somnade och vaknade upp med ont i hela kroppen. Jag måste ha sovit dåligt på min flygande kvast.

    - Don Anciovi, 14e Januari

--| Aktiva Karaktärer |--
Kennet, Cleric Curate 3 [7728/13000]
Targamesh, Fighter Swordsman 3 [6047/8000]
Don Anciovi, Magic-User Conjurer 3 [5781/10000]
Den Onda, Theif Trickster 3 [3891/5000]
Sam, Venturer Arbritager 3 [3497/5000]
Ulric, Fighter Warrior 2 [3285/4000]