Del 1: Upptäcka staden
Vi började i staden Primavi eller nåt, minns inte riktigt vad den hette. Jag träffade på Sam och våra andra vänner och vår gamla vän Rufus. Oohhh som jag har smakat, jag menar saknat honom. Vi fick en fin återföreningstid tillsammans. Men tillbaks till det viktiga; Sam hade ett möte med kungen i staden, som kallades för technocrat eller autokrat? det va nåt sånt konstigt, varför kallar de inte honom bara kung? Hur som helst, när vi kom till entrén hade jag väldigt svårt att hålla mig för skratt, vi träffade på några vakter (töntar) som hade jättelånga spetsiga hattar på sig. Det där är väl extremt opraktiskt i strid? De tog oss igenom entrén till några ödlor som vi skulle sätta oss på. Efter att vi satte oss på ödlorna började de klättra uppför väggarna genom gångar och korridorer som man aldrig hade kunnat ta sig igenom. Ändå ett respektingivande system måste jag säga. Men jag ogillar ödlornas fjäll starkt, det påminner mig om den stora basilisken som nästan utrota oss (*que vietnam flashbacks)...
Men tillbaks till verkligheten. Efter att ha glömt bort mig själv i tiden så var vi plötsligt i ett stort rum med en stor tron i mitten. Den kanske var 4-5 meter upp i luften och uppe på det var ett par trappor som ledde till själva tronen. Vi började höra fotsteg, click, clack, click, clack, det låter som trätofflor? Efter ett tag kommer det in en lång man, kanske 4-5 meter lång. Hans nedre del var lång och han hade en lång överkropp också. Han var en intressant man, tydligen var det nånting av trä som han gick på eller något liknande som gjorde honom så lång. Opraktiskt, skulle aldrig funka i strid, men som jag förstod från mina kamrater var han en magiker. En trevlig överraskning var att han hade 8000 guldmynt, 3 gruvor och mark där det har stått en byggnad i staden som vi tydligen har ärvt från den gamla glömska ligan för 800 år sen. Har glömska ligan funnits så länge? Det har jag glömt bort redan…
Hur som helst, efter att ha gått igenom det tråkiga och kollat alla pappor och såna nördgrejer som Sam och Ulric gillar så tog en spetshattad man med långa trädojor oss till en förfallen byggnad som vi ägde. Inte så konstigt att den är i det skicket om ingen har tagit hand om den i 800 år. Det var några handelsmän som utnyttjade den som lager och dylikt. Sam snackade med dom men inget hände, vi skulle tydligen avvakta? Det va nåt gäng som höll på i trakten och tydligen skulle vi va lite försiktiga? Fegisar, det är vår ägodel. Men smarthjärnorna får sköta detta, jag orkade inte bry mig. Vi fick även tillgång till en bank där vi kan ha våra pengar. Sedan hyrde vi lite män för vi hade tänkt att gå tillbaka till hålan och köpte lite ny rustning och vapen.
Del 2: Tillbaka till hålan
Hålan! Som jag har saknat dig. Efter att ha gjort oss redo på förnödenheter och manskap började vi bege oss in i hålan. Vi bestämde oss för att leta efter hemliga gångar idag, vilket jag tyckte var en bra plan, vi har nog missat en del känns det som. Jag stod längst fram och eftersom vi inte var så många denna gång fick även Leif min polare stå längst fram. Han ville ta täten vilket var respektingivande. Herr Kennet fick också stå längst fram. Det är så pinsamt. Att mina fega följeslagare vågar sätta en enarmad präst av guden Annomar (Ra) längst fram när vi ska utforska hålan. De borde skämmas, sådana fegisar.
Efter att vi hade gått ett tag kom vi till en ny korridor. Vi märkte att den gick till det rummet där vi slogs mot masken. Det va lite lustigt, för jag minns det som en stor brinnande mask (alltså en sån man har på sig), men mina kamrater minns det som en brinnande stor daggmask?
Väldigt udda hur minnet kan svika så tycker jag. Men en sak jag minns tydligt var att jag och herr Kennet i princip tog kål på den själva medans de andra kollade på (Ulric blev ju medvetslös haha…)
Vi började leta efter hemliga gångar där vi tror fanns ett tomrum, men efter ett långt sökande var vi säkra på att inget fanns där. Ett tag så vilade vi och det kom ett flaxande från en dörr till söder, mitt blod började rusa men vår gud (Anomar, Ra) hade bestämt sig att strid inte behövdes denna gång och ljudet försvann. Vår kartnörd började leda oss igenom massa dörrar och gångar ner till andra våningen där vi stötte på några söta katter (av en färg som inte var svart, phew ingen otur) vid kittel rummet. Vi träffade även på några fjäderklädda män med bronsliknande hud (de galningarna som vi träffade på förut, fast dessa hade fjädrar). De verkade dock mer välsinnade. Jag pratade lite med dom, tyckte det va konstigt med fjädrar, då frågade han varför jag bar tyg? jag bär inte tyg, jag bär stål, dumma fjäderman. Inte så konstigt att man blir lite dum här nere utan Anomar(Ra)s ljus. Jag försökte ta reda på mer av dom, de bodde tydligen några våningar ner och precis när ja skulle fråga om mer ropade en av mina kamrater: “Vi går hit så går ni dit” alldeles förskräckt. Fegisar. Har de inte lärt sig att mina muskler kommer skydda dom? Fjädermännen begav sig tillbaka den väg den kom ifrån och vi fortsatte också.
Vi gick igenom lite korridorer och gångar. Vår nya kartman (herr Kennet kände inte för det idag, jag förstår honom, det känns så oerhört komplicerat tycker jag) tyckte att kartan kändes lite konstig? Men efter att tag bestämde han sig att vi skulle leta efter hemliga dörrar i en liten yta och ser man på, vi hittade en hemlig gång! Bra jobbat kamrat! Vi gick upp en trappa och där började vi känna på stenen och märkte att det va en hemlig dörr. Vår tjuv började försöka lirka upp den men misslyckades. Vi bestämde oss, jag och Leif, för att försöka forcera upp den. Det skulle krävas extremt mycket styrka, men vi gör vårt bästa! Där jag misslyckades presterade Leif, med en ofantlig styrka som min broder besitter lyckades han forcera upp den! När vi började lysa in i det nya rummet märkte vi att det fanns en konstig skugga på en humanoid med ett schakalhuvud. Jag börjar genast tänka på dödsguden Anubis. Vi gick in och försökte känna där denna eteriska varelse skulle kunna vara, men inget. Herr Kennet försökte sig på en besvärjelse “Vända odöda”, men inget hände. Våra magiska föremål kunde inte heller ta på den. Vi blev lite rädda, men bestämde oss för att fortsätta vidare.
Jag forcerade mig igenom några portar (ingen biggie) med ett tecken av en ank på som symboliserar liv. Vi hittade ett stort rektangulärt objekt, cirka 4 meter brett. Kan det vara en kista? En sarkofag? Vi vet inte. Den hade en ank ingraverad i sig. Betyder det att en levande begravd ligger här? Vår tjuv var oerhört modig och vågade en titt in, eftersom den va öppnad på glänt. Där inne hittade han en silvrig ank. Efteråt fortsatte vi igenom en till dörr där vi hittade en stor lysande bagge som vi enkelt dödade. Den vaktade en skatt på 250 guld. Bättre än ingenting. Efteråt bestämde vi oss för att gå ut från hålan och tillbaka till ljuset då vi kände att vi hade gjort allt för nu denna expedition. Mitt svärd fick inte känna av stridens hetta denna gång, så jag är oerhört besviken, men nästa gång hoppas jag på stordåd och magnifika strider!
No comments:
Post a Comment