Det var en helt normal måndagsmorgon när vi i glömska ligan bestämde oss för att bege oss ner i hålan. Det var jag, den högt vördade herr Kennet och glömska ligans paladin av Anubis; En guld. Han bestämde sig för att följa med oss då vi var på ett heligt uppdrag av Herr Kennet för att återta en sköld med ett öga på. Vi hade även hyrt med några krigare som vi känner från innan, Ouff, Douff och Turgan (eller nåt, minns inte riktigt). Dessutom var det lite nya ansikten i glömska ligan där en av de hette Rolf. Detta måste va en av de sjukaste männen jag har sett (och jag har sett en del sjukt i mina dagar). Den här grabben hade 5 oljor på sig och snackade hela tiden om att han skulle dränka sig och brottas med fienden. Jag har stor respekt för han, men det är inte min typ av övning direkt… Iallafall, Rolf ville gå och scouta före oss när vi var nere i hålan så vi bestämde oss för det. Innan vi gick in la de upp några strategier som vissa av de andra gillar att köra och hur vi ska gå och sånt trams som veklingar behöver göra och till sist gick vi ner.
Vi gick ner vid entrén som vi nyligen hittade för några dagar sedan. Genom den kan vi direkt bege oss till fjärde våningen där herr Kennet hade hört att det var den våningen skölden skulle befinna sig i. Vägen ner var utan problem och vi gick till den hemliga dörren med Rolf på spetsen (som scout). Han är en bit framför oss så när vi väl kommer till den hemliga dörren kan vi se att han har pepprat en gul orch (eller vätte, de ser ju likadana ut allihopa). Inte illa, en bra början på vår tycker jag. De andra veklingarna bestämde att vi ska vila och jag går med på det (för jag måste skydda dom), mina muskler har aldrig känt behovet av vila. Sedan bestämmer vi oss för att gå vidare, med Rolf i täten som scout. Som vanligt är han långt framför oss. Men plötsligt så ser vi att det tänds till! Grabben hade ju mer olja än Don ansjovis sliskiga berserker italienare hade på håret så klart som fan det måste va hans som har tänts! Vi springer med allt vad vi orkar dit men från ingenstans blir det svårt. Några av mina kompanjoner bakom mig börjar snacka om nåt magiskt mörker, men vem fan bryr sig, allt jag känner är stridens hetta och mitt blod som pumpar. Men vi fortsätter i det här mörkret men det slutar aldrig. Till slut råkade vi hitta på Rolf på marken, och plockade upp honom. Vi ser fortfarande ingenting men hans hud känns knastrig, nästan som en kyckling som har tillagats i ugnen och fått riktigt knaprigt skinn. Herr Kennet mindes att det borde finnas en dörr här i närheten, så vi beger oss dit och viola, inget mörker. Precis vad man kan förvänta sig av den vördade Herr Kennet. Men Rolf verkar ha dragit på sig stora skador, han är brännskadad över hela kroppen. Många av dessa sår ser permanenta ut men fyyy faaan va häftigt. Jag önskar att jag hade sår så stora som kunde visa upp min skicklighet som krigare, men tyvärr är jag alldeles för stark. Turgan tog honom på ryggen och vi fortsatte vidare.
Vi bestämde oss för att gå tillbaka till korridoren och där råkade vi träffade på två av de gula orchvättgrejerna igen. De måste ha sett deras kamrats lik, men vad spelar det för roll. De var sugna på att slåss och jag blev extatisk. Jag väntade in dom vid dörren med de andra men de vågade inte gå in utan sprang iväg, så jag och en guld gensköt de och dödade var sin, men de andra tre hann springa iväg och vi lät fegisarna springa iväg på deras eget behag.
Efter att ha gått runt lite till i hålan så öppnade vi en dörr och ser man på, där står mellan 10-15 gula vättorcharna och väntar på oss i position. Men av någon anledning verkar de ha blivit förvånade? hahaha vilka idioter, jag Targamesh är alltid redo för strid. Jag springer in i striden med En guld och min krigarsjäl eldar upp Douff och en ny medlem från glömska ligan att följa oss. Jag dräper två styckna på en gång och En guld skadar en svårt. Mitt blod pumpar, det är det här jag lever för. Jag fortsätter att skära igenom de som smör och de får knappt in en träff mig men det kändes som en fluga som landade på mitt bröst. Mina kamrater lyckas hjälpa till och dräpa några också. När det var ungefär fem kvar av de gula vättorcherna kommer det in fyra till, där en av de ser lite mer tuff ut än de andra och kolla vad de har på sig, skölden med ögat! När de såg oss sprang de genast för att genskjuta oss och de var jävligt snabba det får man säga för vips så hade de kommit till ingången bakom oss. Jag vänder mig genast om och springer emot dom. Jag inspirerar Ouff och Douff att följa efter mig med sina spjut. Dock så bestämde sig en av de nya glömska ligan medlemmarna att söva ner de fyra vättarna. Min krigarsjäl grät. Hur vågar han ta stridens hetta ifrån mig. Dock så dödar vi dom ändå, väldigt skamset. Men detta är för den vördade herr Kennet, så min krigarsjäl för ta denna stöt. De andra dödade de andra 5 gula vättarna som var kvar på andra sidan och slaget var vunnet. Vi bestämde oss att fortsätta utforska hålan lite till innan dagen var slut och tills vidare skulle En guld bära skölden tills vi tar oss ut. Vi fortsatte och sökte igenom de gula vättarnas hem, men tyvärr hittade vi ingenting intressant.
Vi bestämde oss för att gå tillbaka till korridoren och kolla vidare i den. Vi gick tills vi hittade en dörr och korridorens slut. Men precis då kände en av våra alver att det fanns hemlig dörr där korridoren slutade. De snackade nånting om att de inte kunde få upp den och att det va nån konstig mekanism? hahaha, det finns ingenting som kan stoppa krigaren Targamesh. med min fenomenala styrka bröt jag enkelt upp den med en tryckspark. Vi öppnade dörren och när vi gjorde det såg vi en sarkofag. Den öppnade sig långsamt och ut kom det en rödfärgad humanoid som stod kvar. Man såg tre andra färger lysa i rummet, som antagligen tydde på samma sak. Samtidigt började sand droppa från ovan in i rummet. Vi blev lite skraja, men jag var uttråkad och kastade en sten på en av dom och vips så började de gå emot oss! De ville slåss! Inga problem säger jag. Jag tar fram min svärd och sköld och mina kamrater står också redo. Vi lyckas med enkelhet slå ner två av dom, men de materialiserades igen! kristallerna som gick sönder bildade ihop sig tillbaka till humanoiden som vi krossade. Vid det här laget började vi lite rädda. Det verkade som att humanoiderna som hade blivit krossade var mycket svagare och var lättare att krossa, men de materialiserad igen ändå. Under denna period tog En guld också mycket skada så Herr Kennet behövde hela honom och ta hand om hans sår och sen tog han honom på axeln och sprang iväg. Till slut så sprang vi och en av våra kamrater kastade en olja för att hindra deras framfart. Han lyckades stoppa en men de andra sprang efter oss. Eftersom jag och Herr Kennet var långsamma med våra tunga rustningar hann de ifatt oss och slog till oss. Men de nya ur glömska ligan bestämde sig för att tappert uppehålla de tills vi kunde springa därifrån. Tyvärr stupade en av de men den andra klarade sig. Till sist sprang vi ut ur hålan, träffade på några jättegrodor som vi enkelt sprang ifrån och stötte på en ghoul som vi annihilera och till slut tog vi oss ut.
Två skadade och en död. Dessa nya medlemmar av glömska ligan har imponerat mig stort för deras hjältemod, och jag ser fram emot tills Rolf blir bättre så han kan berätta varför han vart så grovt bränd när vi träffade på honom i det magiska mörkret.
No comments:
Post a Comment